Tjej sitter i killes knä mot naken

Kan konsten avsexualisera människokroppen samt existerar detta ens en självändamål? detta denna plats existerar problem att diskutera vilket väcktes då kulturredaktör Jenny Jägerhorn såg Raekallio corps idé Kehys – Frame.

Hur reagerar ni vid ett naken lekamen vid scenen?

Mannen sitter tillsammans med benen inom kors vilket inom yoga samt kvinnan sitter inom hans knä tillsammans ansiktet mot honom.

existerar dallrande snoppar samt dinglande bröst något likt får dig för att fnittra hysteriskt, väcker den rentav anstöt alternativt förmå ni titta den ädla konstens ändamål på baksidan nakenheten?

I solens tid existerar detta ingen ovanlighet tillsammans med nakenhet vid scenen. dock trots för att konstnärerna redan på grund av 40 kalenderår sedan tog sektion från olika politiska strider inom försök för att normalisera nakenheten inom konsten existerar detta något likt kvar ofta väcker både anstöt samt förlägenhet.

Nakenhet besitter varit dansaren samt koreografen Sanna Kekäläinens varumärke redan inom ovan 30 tid.

denna existerar besatt från för att existera naken vid scen, samt på grund av hon existerar detta en sätt för att försöka normalisera kvinnans korrekt för att existera naken utan för att sexualiseras.

Hon menar för att nakenhet ej längre chockerar någon, dock för att detta ännu existerar förbjudet på grund av enstaka kvinna för att blotta sitt sköte, medan den nakna mannen ej väcker identisk känslor från skam samt förakt.

Det existerar just detta denna plats begreppet "the male gaze", den manliga blicken, syftar vid.

detta myntades från den brittiska filmteoretikern Laura Mulvey vid 70-talet.

När existerar detta ok tillsammans nakenhet?

Men äger oss kommit någon vart sedan dess? samt berör den manliga blicken bara män alternativt påverkas även oss kvinnor från den genom dem strukturer oss vuxit upp med?

När ett från oss gått upp inom vikt efter graviditeten sa enstaka från arbetsledarna: sätt dig inom mitt knä samt gnid runt tillsammans med rumpan.

då besitter nakenhet sin lokal vid scenen, samt då finns detta skäl för att ifrågasätta den?

Det på denna plats plats reflektioner såsom väcktes nyligen då jag såg koreografen Valtteri Raekallios verk Kehys – Frame vid Konstnärshemmet Kirpilä inom Helsingfors. Jag såg verket numeriskt värde gånger, inledningsvis tillsammans manliga samt sedan tillsammans kvinnliga dansare till för att behärska analysera ifall detta fanns skillnader inom hur jag egen ser vid nakenhet beroende vid könet.

I verket ingår nakenheten vilket enstaka sektion från själva inramningen samt verket existerar detta vackraste samt maximalt fascinerande jag sett vid länge, tillsammans sina olika lager från metaforer samt anspelningar, dock även vid bas från den renhet liksom målas fram via just nakenheten.

Medan nakenhet inom Kekäläinens verk existerar politiskt, känns nakenheten inom Raekallios verk mer vilket enstaka naturlig sektion från själva konstverket.

dock även denna plats väcktes ämnen kring skillnaderna mellan könen, vilket jag strax bör vandra in på.

Konstnärshemmet existerar fullspäckat från tavlor från kända konstnärer ifrån Schjerfbeck mot Gallen-Kallela samt Simberg.

Hur reagerar ni vid enstaka naken lekamen vid scenen?

Nakenheten inom tavlorna väcker inga större känslor, detta existerar något historien vant oss vid.

Men detta utför däremot dansarna inne inom salongen var föreställningens andra sektion äger lokal. Ryan Masons samt Eero Vesterinens nakna, levande kroppar utgör ett kraftfull kontrast mot den “döda” konstnärssamlingen likt ramar in föreställningen.

Nakenhet existerar ej bara för att blottas kroppsligt, utan även själsligt.

inom inledande Mosebokens skildring från syndafallet kunna detta nakna tolkas såsom enstaka återvändo mot naturen, mot civilisationens ursprung samt en jordiskt paradis, dock även utvisningen därifrån.

Också inom Kehys – Frame hör oss redan inom introt inom hörlurarna såsom oss får klä vid oss anspelningar vid Adam samt Eva, syndafallet, insikten angående för att dem står nakna inför Gud då synden kom mot dem samt ogräs (förbjuden kärlek) likt frodas var detta ej hör hemma.

I coronatider existerar detta på denna plats även möjligen den inledande nakna kroppen samt beröringen vilket flera åskådare överhuvudtaget besitter sett vid länge.

Flera dimensioner

Att titta främmande nakna kroppar vid således nära håll känns mot ett start ovant, dock jag vänjer mig samt ser skönheten samt gudomligheten inom dansarnas rörelser samt kroppar.

Passionen, närheten, desperationen samt huden mot hud känns dominerande.

Jag tolkar ej detta liksom sexuellt alternativt erotiskt, trots för att relationen mellan dem förmå tolkas såsom enstaka kärlekssaga. på baksidan den ser jag även något större, något allmänmänskligare, ett vänskap samt enstaka människas längtan efter ett annan.

Ofta lyfts nakenheten samt kontakt inom både konsten samt underhållning fram ganska endimensionellt, genom sexualiering alternativt vård (den ömma mamman samt barnet).

dock på denna plats rör sig dansarna igenom ett bredare känsloskala samt växlar mellan ömhet, vård, åtrå, avslag samt närhet.

I coronatider existerar detta på denna plats även möjligen den inledande nakna kroppen samt beröringen såsom flera åskådare överhuvudtaget äger sett vid länge. Därför förundrar detta ej alls för att lyssna för att verket väckt starka känslor samt framkallat tårar hos många.

I synnerhet män besitter i enlighet med koreografen Raekallio reagerat vid männen.

Dilemmat tillsammans kvinnorna

I hälften från föreställningarna dansar numeriskt värde män, inom andra hälften dansar numeriskt värde kvinnor.

Efter föreställningen tillsammans männen berättar koreografen Valtteri Raekallio åt mig angående sin vånda ovan hur många svårare detta existerar för att porträttera kvinnorna än männen.

Dels vid bas från dem historiska skälen på baksidan, alltså hur främst män porträtteras nakna “i sitt naturliga tillstånd”, medan kvinnor representerats liksom sexobjekt till för att tillfredsställa den manliga åskådaren.

Frågan angående “den manliga blicken” ännu kommer för att hänga ovan även detta verk, plats även hans dilemma.

För för att att fatta beslut eller bestämma något ifall detta fanns dimma till rädslan såg jag alltså verket Kehys – Frame enstaka gång mot. Den på denna plats gången tillsammans med dem kvinnliga dansarna Mirva Mäkinen samt Annamari Keskinen.

Får andra kvinnor än ni sitta inom din killes knä?

samt jag förstår Raekallios dilemma.

De kvinnliga dansarna råkar artikel otroligt vackra, tillsammans med "perfekta" kvinnokroppar samt enstaka naturligt ståtlig hållning såsom ger dem liksom ett ytterligare reslighet än männens. Jag vet ej hur många såsom handlar ifall för att jag egen existerar kvinna, hur många jag socialiserats från samhällets ögonkontakt vid kvinnokroppen alternativt hur många likt handlar angående just dessa numeriskt värde individer.

detta kändes ändå såsom för att titta en helt annat verk.

Det existerar svårt för att undgå just kvinnornas estetik samt detta existerar svårt för att ej egen även liksom heterosexuell kvinna anta den “manliga blicken”.

Medan männen hittade någon sorts allmänmänsklig älskade sinsemellan, tolkade jag kvinnornas relation mer likt enstaka kärleksrelation, ett olycklig sådan.

Den vänskap liksom jag såg mellan männen såg jag ej inom identisk utsträckning mellan kvinnorna.

Medan männens dans fanns mer (sinsemellan) kroppslig ägde kvinnorna en visst avstånd mot varandra.

"Låtsas ej angående nakenheten"

Kan konsten samt inom detta denna plats fallet dansen styra åskådarens fokus helt mot detta väsentliga samt erhålla oss för att förhålla oss mot den nakna kroppen intellektuellt samt ej sexuellt?

Eller existerar konsten senaste samt slutligen ständigt något såsom betraktaren upplever genom sina egna linser?

Raekallio existerar långt ifrån den inledande konstnären liksom äger tampats tillsammans med dem på denna plats frågorna.

Redan Michelangelo vilket ägde församlings välsignelse för att färglägga nakna kroppar inom Sixtinska kapellet kände sig tvungen för att försvara kritiken mot sitt mästerverk: “Och vem existerar således barbarisk för att den ej förstår för att ett mans tramp existerar noblare än hans sko, för att hans hud existerar noblare än fårskinnet denne klätt sig i” samt “den liksom ej bemästrar nakenheten förstår ej arkitekturens principer”.

Jag snubblade nyligen ovan ett kolumn från författaren Johan Hakelius inom Aftonbladet var denne skriver ifall nakenhet inom danskonsten samt angående den outtalade avtal för att man ej bör låtsas ifall nakenheten.

“Den liksom hänger upp sig vid dansarnas nakenhet besitter egen klätt från sig – intellektuellt, kulturellt samt själsligt – vid en genant sätt”.

Vid en flertal situation satt denna inom mitt knä då oss satt (alldeles på grund av många) inom baksätet.

tillsammans med andra ord: betraktarens upplevelse värderas mindre ifall den existerar sexuell, till den bör artikel skarpsinnig, annars existerar man ett ociviliserad vilde.

Nakenhet existerar vårt maximalt naturliga status. Frågan existerar ändå angående oss inom konsten någonsin kommer för att uppleva en “normaltillstånd”.

Vilka känslor nakenheten än väcker samt vilka referensramar åskådaren än betraktar verket genom kommer detta antagligen ständigt för att artikel bundet mot tiden, sinnesstämningen, konstnärerna vid scenen (objektet) samt den rådande kulturen.

Och hur man än vrider samt vänder vid detta existerar nakenheten en effektfullt blickfång såsom kommer för att dela åsikter.

Att titta vid ett naken lekamen kunna artikel mer blottande än för att klä från sig vid scen.